Munstycket på en ångtvätt som har gått en vinter i ett storkök får ofta en tunn, vit krage runt öppningen. Den syns knappt förrän någon torkar av spetsen och märker att det vita inte följer med trasan. Samma beläggning brukar finnas på kaklet bakom diskmaskinen, på glasdörren i personalrummets dusch och runt kranarna, trots att ångan har gått över alltihop många gånger.
Kragen är en bra ledtråd till något som ofta missförstås med ånga och hetvatten. Värmen är utmärkt mot fett. Mot kalk gör den nästan ingenting, och i vissa lägen gör den saken värre.
Två sorters smuts som ser likadana ut
Den som städar yrkesmässigt lär sig snart att en gråaktig hinna kan vara två helt olika saker. Den ena är organisk: matfett, hudfett, oljedimma från en verkstad, rester av tvål och vax. Den andra är mineralisk, framför allt kalciumkarbonat som har fällts ut när vatten har torkat in.
Fett mjuknar när det värms. Ett fett som är segt i rumstemperatur blir flytande när ånga träffar det, och då räcker en trasa eller ett sugmunstycke för att föra bort det. Därför upplevs ångtvätten ofta som nästan magisk på fläktkåpor, spishällar och kring maskiner som läcker olja.
Kalk beter sig annorlunda. Kalciumkarbonat löser sig mycket dåligt i rent vatten, oavsett om vattnet är kallt, varmt eller i ångform. Det som tar kalk är syra, som omvandlar karbonatet till salter som går att skölja bort. Ånga har ingen sådan egenskap.
Ett enkelt sätt att skilja dem åt är att dra en nagel genom beläggningen. Fett smetar och följer med. Kalk skrapar, känns sträv och lämnar ett vitt pulver. En droppe ättika ger ett tydligare svar: på kalk börjar den efter en stund lösa upp ytan, ibland med små bubblor, medan fett inte reagerar alls.
Testet är ändå grovt. En blandad beläggning ger blandade svar, och på mörka eller strukturerade ytor kan det vara svårt att se om ättikan gör något överhuvudtaget. Det säger mer om vad som dominerar än om allt som finns där.
Gränsen mellan de två är nämligen inte alltid skarp. Den vita, lite hala beläggningen i en dusch är ofta så kallad kalktvål, en förening mellan tvålrester och kalcium från vattnet. Där tar ångan en del, eftersom en del av beläggningen faktiskt är fett. När den delen är borta sitter ett hårdare, matt skikt kvar, och det är där många skruvar upp temperaturen eller trycket i onödan i stället för att byta metod.
Varför gör värmen det värre?
Det låter bakvänt, men uppvärmt vatten är en av de främsta orsakerna till kalkbeläggning. Hårt vatten innehåller kalcium och magnesium, ofta bundet som vätekarbonat. När vattnet värms avgår koldioxid och kalciumkarbonat fälls ut. Det är samma process som lägger kalk i botten på vattenkokaren.
För en ångtvätt betyder det att varje droppe som kondenserar på en kall yta och sedan torkar in lämnar sitt mineralinnehåll efter sig. Ångan i sig är i princip rent vatten, men kondensatet blandas med vatten som inte har förångats och med det som redan låg på ytan. Resultatet blir de vita prickar och ränder som syns dagen efter på blankt stål och glas.
Glas och polerat stål är värst, eftersom varje prick syns. Matta ytor och mörka klinkers döljer mer, vilket gör att kalken kan hinna bygga på länge innan någon reagerar.
Hur stor del av skulden ångan själv bär är däremot svårare att reda ut. Mycket av kalken på en duschvägg kommer från själva duschandet, och ångtvätten får lätt skulden för något som hade funnits där ändå. Starkast blir sambandet när prickarna dyker upp på ytor som annars aldrig blir blöta.
Hur mycket det märks beror nästan helt på vattnet. Hårdheten varierar stort i Sverige. Orter som tar sitt vatten från sjöar har ofta mjukt vatten, medan grundvatten från kalkrika jordarter kan vara betydligt hårdare. SGU beskriver hur berggrund och jordarter styr grundvattnets kemi [1]. Samma ångtvätt kan därför fungera utan anmärkning i en kommun och lämna ett vitt skikt efter några veckor i grannkommunen.
Det finns också en tidsaspekt. En tunn kalkhinna löses lätt med en mild syra. Får den ligga och byggas på, varv efter varv med ny ånga och nytt kondensat, blir den tät och hård och kan dessutom bädda in fettrester som annars hade släppt direkt. Då har ytan två lager som kräver var sin behandling, och ordningen spelar roll.
Fett först, kalk sedan
Det är också i ordningen som det oftast går snett. Bland dem som rengör storkök, tvätthallar och sanitetsutrymmen är erfarenheten att det organiska ska bort först, eftersom ett fettlager ovanpå kalken fungerar som ett skydd. En syra som läggs på en fet yta når inte ner till det den ska lösa. Omvänt kan en syra som får verka på ren kalk göra jobbet på några minuter.
Ett förlopp som brukar fungera på kakel, rostfritt stål och glas ser ut ungefär så här:
- Torrt först. Borsta eller dammsug bort löst material, så att ångan inte gör smulor och damm till en gröt som fastnar i fogarna.
- Ånga eller hetvatten mot fettet. Gärna tillsammans med ett alkaliskt rengöringsmedel där fettet är tjockt. Låt värmen mjuka upp lagret och för bort det med trasa eller sug innan det hinner stelna igen.
- Skölj ordentligt. Alkaliska rester som blir kvar neutraliserar syran i nästa steg, och då verkar den knappt alls.
- Sur rengöring mot kalken. Lägg på, låt verka den tid tillverkaren anger och låt inte medlet torka in. Kontrollera materialet först: marmor, kalksten, vissa fogar och emaljer tål inte syra.
- Skölj igen och torka av. Det är intorkat sköljvatten som ger nästa omgång prickar. En gummiskrapa eller en mikrofiberduk gör mer nytta här än ännu en ångstöt.
- Bestäm intervallet. Hur ofta det sura steget behövs beror på vattnets hårdhet och på hur ytan används. Notera hur snabbt beläggningen kommer tillbaka under några veckor i stället för att gissa.
Två saker förtjänar en extra mening. Sura medel och klorhaltiga medel får aldrig blandas eller användas efter varandra utan sköljning emellan, eftersom det kan bildas klorgas. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om kemiska arbetsmiljörisker gäller även den som städar [2].
Den andra saken är att det inte är självklart att syran ska fram varje gång. Här landar erfarna rengörare olika. Vissa vill ha en lätt sur sköljning i varje omgång så att kalken aldrig får fäste, andra menar att det sliter på fogar och packningar i onödan och tar syran först när beläggningen syns. Vilken linje som är rimlig hänger på vattnet, på materialen och på hur mycket tid som faktiskt finns i schemat.
När kalken hamnar i pannan och slingan
Samma kemi som lägger vita ränder på kaklet arbetar också inne i utrustningen. I en ångtvätt sitter en panna där vattnet kokas, och i en hetvattentvätt passerar vattnet genom en värmeslinga som värms av en brännare eller ett elelement. Varje liter som värms lämnar lite kalk efter sig på insidan.
Det märks sällan direkt. Först tar det längre tid att nå arbetstemperatur, sedan ökar förbrukningen av bränsle eller el eftersom kalken isolerar. Till sist kan flödet strypas så mycket att trycket faller eller att maskinen slår ifrån. En slinga som har kalkat igen helt går inte alltid att rädda.
Tillverkarna hanterar det på olika sätt. Flera hetvattenmaskiner, däribland modeller från Nilfisk, har en egen behållare för medel som motverkar kalkutfällning, och för ångtvättar rekommenderas ofta avkalkat eller blandat vatten. Vad som gäller för en viss modell står i dess manual, och just den delen är värd att läsa. Det är lätt att anta att flaskan på hyllan bredvid är rätt, när den i själva verket innehåller avfettning och inte avhärdning.
För mindre ångtvättar är rådet oftast enklare: töm pannan efter användning, avkalka enligt manualen och var misstänksam mot ett munstycke som börjar spotta vatten i stället för att ge torr ånga. Spottandet kan ha flera orsaker, men kalkflagor som har lossnat inne i pannan är en av de vanligare.
I en tvätthall blir frågan större. Där går stora volymer hetvatten varje dag, och kalken hamnar både i maskinerna och på fordonen. Den som planerar en ny hall gör klokt i att ta reda på vattnets hårdhet redan från början, både för att avgöra om och hur vattnet ska behandlas och för att dosera kemin rätt. Kommunalt vatten går ofta att få uppgifter om från vattenverket, medan vatten från egen brunn behöver analyseras. Mjukgjort eller avjoniserat vatten i sista sköljningen är ett vanligt sätt att slippa fläckar på lack och glas, men om det lönar sig beror på hur många fordon som tvättas.
Leverantörer som bygger kundanpassade tvätthallar och sedan sköter servicen har ett eget skäl att bry sig om det här. HTC AB, som kallar sig Högtryckscenter i väst, har monterat tvätthallar sedan mitten av 80-talet och arbetar tillsammans med befintliga kunder för att minimera driftstopp. En hall som stannar för att en slinga har kalkat igen är ett stopp som hade gått att förutse. Därför handlar mycket av det förebyggande arbetet om det föga glamorösa: rätt doseringsutrustning, avhärdning där vattnet kräver det och serviceintervall som utgår från hur vattnet faktiskt ser ut på platsen.
Vad det kostar att vänta är svårare att säga i förväg. En slinga som kalkar igen långsamt ger inga larm på vägen, bara lite längre uppvärmning och lite högre förbrukning, vecka för vecka. Kragen runt munstycket går åtminstone att se och torka bort med syra. Det som växer på insidan av pannan märks först när maskinen redan har börjat ge efter.
Noter
1. Sveriges geologiska undersökning, information om grundvattnets kemi och hur jordarter och berggrund påverkar vattnets hårdhet: sgu.se
2. Arbetsmiljöverket, föreskrifter om kemiska arbetsmiljörisker: av.se
Uppgifter om kalk i hetvattenslingor, avhärdning och drift av tvätthallar kommer från Högtryckscenter i väst.















